Åttatimmars arbetsdag
Vid Brunnsgatan 23, i tidningen Social- Demokratens redaktionslokal, arbetade en grupp partimedlemmar med föreberedelser och organisation. Gruppen bestod av Hinke Bergegren, Hjalmar Branting, Carl Natanael Carleson och Knut Tengdahl. Demonstrationen skulle genomföras enligt socialistinternationalens beslut i Paris året innan, för att uppnå åttatimmars arbetsdag.
Mäktig kraftsamling
Att detta skulle komma att betraktas som samhällsomstörtande och väldigt revolutionärt av de borgerliga var de fullt medvetna om. Men samtidigt visste de att stadens arbetare skulle ställa upp trots att många ännu inte hade anammat socialismen. Däremot hade arbetarna fått en insikt om vad gemenskap och solidaritet innebar för dem själva. Manifestationen behövde därför bli en mäktig kraftsamling som skulle bidra till att öka sammanhållningen inom arbetarklassen, vilka nu började sin långa kamp för mänskliga rättigheter.
Rätten att samlas och demonstrera
Att samla folk till demonstrationer var ingen självklarhet, och det skulle dröja ända fram till 1956 innan lagen som reglerar församlingsrätten kom. I den lagen ingår också regler som skyddar mot trakasserier från myndigheterna.
Under 1800-talets början var allmänna sammankomster "obehövliga" ansåg de styrande i Sverige. De tyckte att enskilda medborgare istället skulle vända sig med önskemål till överheten och deras institutioner. Det fanns också lagar för att hindra folk från att hålla sammankomster. Den svenska församlingsrätten, som även inrymmer rätten att demonstrera, är därför av ganska sent datum, framgår i Per Eklunds avhandling "Rätten till klasskampen". Så sent som 1849 var det fortfarande förbjudet ute i landet att "låta budkavle gå" eller att sammankalla folk. Det betraktades som uppror. Vissa uppmjukningar i församlingsrätten förekom under 1800-talets första hälft. En enskild person fick rätt att kalla till sammanträde i så kallade "rättegångs och ekonomiska ärenden". På 1830-talet, under folkliga oroligheter beslöts att militären efter egen bedömning, fick upplösa folksamlingar.
Demonstrationen på Gärdet 1890
Folkmassorna samlades vid Cirkus, som då låg vid Karlavägen, och fackföreningarna ställde upp längs Skeppargatan, Kommendörsgatan, Artillerigatan och Karlavägen. Cirka 30 000 personer slöt upp i tåget och vid Gärdet hakade ytterligare
20 000 på. Marschvägen kantades tjock av åskådare som betraktade paroller och plakat med undran, men också med viss bävan. Texterna hade formulerats vid den andra Internationalens kongress i Paris 1889:
"Åtta timmars arbete!
Åtta timmars fritid!
Åtta timmars vila!"
Andra paroller var "Tryggad föreningsrätt", "Arbetsfri första maj", "Bröd, arbete, fred" och krav på att produktionsmedlen skulle överföras i samhällets ägo.
Demonstrationen var igång och enade sjöng de "Arbetets söner" ackompanjerade av en blåsorkester i vilken musikanterna bar den tidens rundkuliga eller höga hattar. De röda fanorna vajade och arbetarna bar högtidligt sina helgdagskläder. Stolt ringlade sig demonstrationståget fram i sexmannaled. Alla stämde upp i demonstrationsmarschen "Frihets-Fanan":
"Hvad är det för en trupp,
som i dag träder upp.
Så i enighet, tvärt emot vana?
Hvaraf kommer det väl,
att hvar arbetar-träl
vågar samlas kring frihetens fana?
Jo, kring verlden ett rop
Går: Församloms ihop
Till en stor demonstrerande skara!
Blott med ord – ej med stål
Kämpa fram till det mål,
Som oss alla gemensamt skall vara!"
Oro och ängslan
Polisen övervakade, men allt var lugnt och disciplinerat i huvudstaden till skillnad från ute i landet. Där var oron och ängslan från de borgerliga också mer påtaglig. På många regementen hade manskapet fått permissionsförbud och förlagts i hög beredskap efter rykten om uppror och revoltkupper. Vissa väntade sig till och med en våg av mord, plundring, mordbrand och brutala sammandrabbningar. Arbetarna i Skånes hamnar hotades med avsked om de deltog i demonstrationen. Förmän i Gävle varnade om avsked genom insändare i den borgerliga tidningen och fyra sågverksarbetare i Sundsvall avskedades för att de hade demonstrerat.
Skratt och applåder
På Gärdet fanns fem talarstolar för många och långa tal. Talen framfördes fint formulerade med stort allvar. En person, August Palm, utmärkte sig dock med kraftiga formuleringar och fräna utfall mot kapitalistsamhället. Gärna med uttryck som "arbetarbataljonerna begloddes av parasitöverklassen som vräkte sig i landåer och ekipage". Gensvaret var skratt och applåder. Socialdemokraternas talare Hjalmar Branting talade profetiskt om arbetarrörelsens framtid:
"En röd sol skall lysa och det fjärde ståndet skall resa sitt huvud. Denna första maj är vårbrytningen till det nya riket i vilket arbetaren skalla i frihet höja sig i rätt människovärde."
Improviserad festdag
Denna första maj, som inföll på en torsdag, var egentligen en vanlig arbetsdag. Medan arbetarna tog ledigt för att demonstrera passade även kontors- och butiksanställda på att smita ut för att uppleva folklivet. Dagen blev som en slags improviserad festdag för Stockholmarna, såväl arbetare som borgare. De senare som inte demonstrerade sågs uppklädda med sina familjer ute på gator och torg. I Berzelii park var det trångt och i Kungsträdgården lockade de nyöppnade vattenkioskerna. Teatrar och revyer spelade för fulla hus, och kvällen avslutades med ett stort fyrverkeri på Tivoli.
Text: Suzanne Vikström
Källor: Boken "Första Maj 1890-1980" av Sven Bodin och information ur Arbetarrörelsens arkiv samt NE.
Bild: ARAB