Sverige måste slå vakt om sitt vinnande koncept
Ett välfärdssystem som omfattar alla och en jämlikhetspolitik för att utjämna klassklyftor är bra för hela samhället. Små klassklyftor och jämlikhet gynnar inte bara låginkomsttagare.
- Även de med tjockare plånbok och fetare bankkonto mår bättre av jämlikhet. Jämlikhetspolitik är bra för konkurrenskraften och den ekonomiska tillväxten, säger LOs välfärdsexpert Kjell Rautio.
Standardtrygghetsmodellen är hotad
Påståenden som ibland förekommer i debatten om att Sverige som ett litet omvärldsberoende land måste följa andra länder och genomföra nedskärningar i välfärdssystemen och anamma låglönepolitiken, bemöter Kjell Rautio.
- I olika internationella jämförelser visar det sig gång på gång att de nordiska länderna som har relativt sett små klassklyftor och generösa välfärdssystem också ligger i topp när det gäller konkurrenskraft. Det är ingen tillfällighet. Jämlikheten är produktiv. OECD och andra som analyserat detta anser att Sverige sedan ojämlikheten började öka under 1990-talet har förlorat i omställningsförmåga och tillväxt på grund av de ökade klassklyftorna.
Att ojämlikheten ökat snabbt i vårt land de senaste decennierna har många olika förklaringar. Men en av de viktiga är att den omfördelning som sker via välfärdsstaten fungerar allt mindre utjämnande, menar Kjell Rautio.
Den generella välfärdens politik
- I början av 1900-talet hade vi ett selektivt välfärdssystem där fattigvården var en stor del av utgifterna. Den generella välfärden var en medveten politik, som började sjösättas på 1930-talet av den socialdemokratiske socialministern, Gustav Möller.
Efter andra världskriget infördes det allmänna barnbidraget som innebar att ensamstående kvinnor kunde klara sig och barnen med näsan precis över fattigdomsgränsen. Under 1950-talet, när pensionssystemet byggdes ut, kunde äldre för första gången leva på sin pension utan att dryga ut den med fattigvård (socialbidrag). Det var en medveten politisk strategi att på detta sätt steg för steg rulla undan den gamla och stigmatiserande fattigvården.
En enorm frihet för arbetarklassen
- Den krökta ryggen rätades ut. Det var en enorm frihet för människor i arbetarklassen. Detta var reformer som påverkade demokratin. När människor får självförtroende börjar de säga vad de tycker och ta plats i samhällsdebatten och politiken, säger Kjell Rautio.
LO har åsikten att inkomstskyddet i sjukförsäkringen ska gälla också höginkomsttagare.1955 infördes inkomstbortfallsprincipen i sjukförsäkringen. Tanken är att ingen ska behöva gå från hus och hem när man blir sjuk, inte heller högre tjänstemän där den sociala och ekonomiska fallhöjden annars är högre när de blir sjuka, eftersom de har högre löner. Detta gör att den svenska välfärdsstaten med ett generöst skyddsnät får ett brett stöd också bland tjänstemannagrupperna.
- Det finns en strategisk tanke med standardtrygghet. Det är ingen tillfällighet att arbetarrörelsen av ideologiska skäl, men också av politiskt strategiska skäl, inför standardtrygghet i välfärdssystemen. Och det är heller ingen tillfällighet att det var där alliansregeringen satte in stöten för att försvaga välfärdsstaten.
På väg mot en selektiv modell
Reinfeldt och Borg ställde frågorna, varför ska det offentliga betala höga ersättningar till människor som har höga löner? De klarar sig ju själva? På detta sätt försökte de slå in en kil mellan olika grupper, mellan arbetare, tjänstemän och akademiker och mellan de som har ett arbete och är arbetsföra och de arbetslösa och sjuka. De skapade medvetet ett vi och ett dom, säger Kjell Rautio.
- Vi ser under alliansåren ett tydligt systemskifte i nyliberal riktning, inte minst i sjukförsäkringen. Det som händer är att den generella välfärdspolitiken systematiskt rullas tillbaka för att skapa utrymme för skattesänkningar. Detta sker stegvis och är ett uttryck för en lika medveten strategi som den socialdemokratin slog in på under 1950-talet. I det vakuum som uppstår när välfärdsstaten rullas tillbaks skaffar sig de med högre inkomster och förhandlingsstyrka allt fler egna lösningar vid sidan om.
Vi står inför ett välfärdspolitiskt vägval
De allra fattigaste blir i ökad utsträckning utsatta för en många gånger kränkande och förnedrande granskning och kontroll av Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Fler som borde få stöd från de offentliga trygghetssystemen tvingas idag förlita sig på anhöriga eller stå på socialkontoret med mössan i hand och be om ett individuellt behovsprövat stöd (försörjningsstöd).
- Där är vi idag. Vi står inför ett välfärdspolitiskt vägval, säger Kjell Rautio. LO-grupperna är beroende av det allmänna stödet och att också tjänstemän och akademiker vill vara med och finansiera välfärdssystemet. Välfärdsstaten måste vara till för alla. Vi måste hålla fast vid den generella välfärdsmodellen. Den håller ihop samhället. Om vi lämnar den vägen går vi bort från ett vinnande koncept, menar Kjell Rautio.
Det handlar både om klass och kön
I dag är det framförallt tre grupper som halkar efter i Sverige. Det är arbetare, sjuka och fattigpensionärer. Familjerna bär en större del av socialskyddet idag jämfört med tidigare. Gränsen för att få försörjningsstöd är väldigt låg och hela familjens inkomst räknas in och oftast finns någon i familjen som har en inkomst.
Ett exempel är att för att orka med ett tungt jobb inom omsorgen väljer många kvinnor att gå ner i arbetstid och själva ta den inkomstförlust som inte bara ger mindre i lönekuvertet utan också lägre framtida sjukersättning och pension. Detta syns inte tydligt i den offentliga statistiken, förklarar Kjell Rautio.
- Många kvinnor hamnar idag i en ekonomisk beroendeställning till sin man. Det här är en viktig jämställdhetseffekt. Jämlikheten handlar inte bara om klass. Det handlar också om kön. Ofta förenas dessa aspekter och då startar mekanismer som riskerar att förstärka ojämlikheten och föda vanmakt. Det handlar framförallt om LO-förbundens kvinnliga medlemmar.
Generell välfärd är bra för alla
Kjell Rautio menar också att det finns en risk för en inlåsningseffekt om vi fortsätter att privatisera försäkringar och subventionera låglönejobb i exempelvis den hushållsnära sektorn.
- Om facken lokalt börjar teckna privata sjukförsäkringar, eller som en del TCO-och SACO-förbund redan gör erbjuder sina medlemmar att teckna privata vårdförsäkringar, får vi olika försäkringsvillkor från olika försäkringsbolag.
De som förlorar mest på det är LO-förbundens medlemmar som har högre sjukdomsrisk och, om de ens är intressanta för försäkringsbolagen, får betala mer för ett sämre skydd än övriga. Samtidigt kostar denna typ av privat försäkringssystem samhällsekonomiskt medborgarna totalt sett mer än ett offentligt välfärdssystem.
Välmående och konkurrenskraftiga med generell välfärd
- Om vi har välfärdssystem som snabbt gör människor försäkringslösa och håller låga ersättningsnivåer skapar vi en lägre legitimitet för systemen.De forskare som jämför olika länders välfärdsmodeller konstaterar att de som har generella och inkomstrelaterade system i regel har en större välfärdsstat. Den sammantagna omfördelningseffekten blir då större.
Men det stannar inte där. En generell välfärdsstat skapar bättre ekonomisk konkurrenskraft och gör också befolkningen generellt sett lyckligare och mer välmående. En utjämnande välfärdspolitik är bra för LO-förbundens medlemmar men också för hela samhällsekonomin.
Christina Jonsson- Din webbläsare verkar inte ha stöd för javascript. Skriv in fornamn.efternamn@lo.se i ditt mailprogram.