Replik publicerades i Dagens Industri, 4 november 2011
Det är smickrande att stora delar av Svenskt Näringsliv tycks tro att låga löneökningar i avtalsrörelsen kan stoppa en eventuell efterfrågekris. Nog är det att förstora svenska löntagares möjlighet att häva ett globalt problem. Det är väldigt svårt att veta vad som kommer att hända med världsekonomin. Samtidigt måste fackets syn på avtalsrörelsen vara långsiktigare än börsens dagliga svängningar. Den fackliga utgångspunkten är att om löneökningarna blir låga kommer folk att tro att det är kris, börja spara och sluta konsumera. Då blir krisen ett faktum.
De krav som kassabiträden, verkstadsmekaniker, sopåkare, elektriker, vaktmästare, receptionister och alla andra kommer att ställa i avtalsrörelsen utgår från en helhetssyn på ekonomin, arbetsmarknaden och jämställdheten. Resultatet ska bli reallöneökningar och mer inflytande samtidigt som konkurrenskraften består. Det är högst rimliga krav tycker en majoritet av Sveriges befolkning.
Varken Elektrikerförbundets medlemmar eller något annat LO-förbund medlemmar är ute efter revansch även om ordet ofta används av arbetsgivarna för att beskriva ett fantiserat facklig agerande. Nu och för all framtid betackar vi oss för att arbetsgivarna berättar vad vi har för intentioner, ansvar och ambitioner.
Tuffare krav, brist på återhämtning och alltid på topp, så ser arbetslivet ut. Arbetslösheten ligger runt 8 procent. Varje vecka sker en dödsolycka på någon arbetsplats. Antalet anmälda arbetsskador ökar. Efter krisen är nästan alla nyanställda inom industrin visstidsanställda.
Facket tillvaratar sina medlemmars intressen. Vi har full kontroll på vilka villkor vi själva lever under, vad medlemmarna anser om olika avtalskrav och vad som skulle göra livet drägligare för oss.
Arbetsgivarna vill gärna att LOs medlemmar ska framstå som ansvarslösa galningar som inte gör annat än strejkar och sätter verksamhet i blockad. Det är inte sant. Medlingsinstitutet visar år efter år att de varsel och konflikter som läggs av LOs förbund är mycket få och därtill kortlivade.
Ingen gång under 2000-talet har Elektrikerförbundet haft en konflikt som rör enbart lönekrav. Däremot har striden stått om elektrikers möjlighet att förena arbetsliv och familjeliv vid långvarig bortavaro från hemmet. De krav som ställts är både rimliga och moderna i en tid då också en elektriker bör få möjlighet att dela ansvar för hem och barn.
Arbetsgivarna vill ha all makt. Inga regleringar ska gälla. Individen får klara sig bäst det går. Vi tycker inte att det är modernt. Från mitten av 1800-talet och en bit in på 1900-talet var det precis så som den svenska arbetsmarknaden såg ut.
Att kollektivavtalen som modell är gammal och därmed en belastning håller vi inte med om. Fina viner, julgranen, Svenska Akademiens ordbok har också många år på nacken. Det finns ingen motsättning i att ha ett anrikt och gediget avtal och ändå sträva framåt.
Våra motparter har lätt att blanda ihop sina intressen med allas intressen, modernt och omodernt, sant och falskt. Medan vi arbetar för att anpassa avtalen till 2000-talets arbetsplatser sneglar arbetsgivarna på svunnen tid. Det är bekymmersamt.
Det ska löna sig att arbeta. Alla ska kunna leva på sin lön, påverka på jobbet och planera för framtiden. Därför handlar avtalsrörelsen om att minska löneskillnaderna och öka tryggheten. Det vill vi göra genom att stoppa överutyttjandet av visstidsanställningar, högre ingångslöner och rättvisare villkor mellan män och kvinnor. Förväntningarna är stora, behoven uttalade. Därför är vi beredda att kavla upp ärmarna och ta kampen för högre löner och bättre villkor ännu en gång.
Per Bardh, LOs avtalssekreterare
Ronny Wenngren, avtalssekreterare Elektrikerförbundet