Publicerad i Arbetet 15 december 2020
Häromveckan gick tiden ut för att inkomma med synpunkter till regeringen på de två stora utredningar om skolsystemet som presenterades tidigare i år. En av utredningarna handlar om ökad likvärdighet och minskad segregation i grundskolan, den andra om planering och dimensionering av gymnasieutbildningen. Anledningen till att utredningarna sattes i verket är ett stort behov av strukturella förändringar i skolsystemet, där staten måste ta ett större ansvar för att återskapa en jämlik skola.
I början av 90-talet framhölls den svenska skolans framgångar och likvärdighet som ett internationellt föredöme. Men i dag har Sverige den mest ojämlika skolan i Norden. Elevernas socioekonomiska bakgrund återskapas allt mer i skolresultaten, samtidigt som skolan har ett kompensatoriskt uppdrag att motverka sådana skillnader. Det är grundläggande att vi åter kan skapa en bra skola – för alla elever. Därför välkomnar vi båda dessa utredningar.
För både LO och Lärarnas Riksförbund är frågan om ökad nationell likvärdighet och därmed ökat statligt ansvar för skolan mycket prioriterad, även om våra respektive ingångar till frågan skiljer sig något åt. För LO handlar det i första hand om att återskapa en jämlik skola för alla barn och att kvalitén inom alla yrkesutbildningar är god. För Lärarnas Riksförbund är perspektivet primärt lärarnas förutsättningar att prestera undervisning av hög kvalitet överallt på alla skolor. Dessa båda perspektiv hänger givetvis intimt ihop.
Det är framförallt reformer inom tre områden som vi identifierat som både akuta och helt nödvändiga, något vi också lyfter i våra remissvar. Det handlar om ett förändrat skolvals- och antagningssystem, statliga resurser för undervisningen samt effektivare och mer ändamålsenlig planering av både skolenheter och utbildningsvägar.
1. Förbättrat skolvals- och antagningssystem
När det gäller skolvalet behöver det förändras så att det blir mer legitimt och tillgängligt för alla. Det innebär att Skolverket bör sköta hela processen med skolval och antagning, istället för att varje huvudman sitter med sitt eget ogenomskådliga system. Det blir mer transparent, kostnadseffektivt och spelreglerna blir tydligare för alla. Fenomen som dubbelplaceringar till följd av att föräldrar anmält sitt barn till fem olika friskolor undviks. Ett rättvist system kräver också att platser på skolorna står till förfogande när skolvalet sker, och inte är paxade i form av könummer från förlossningsdatum. Platserna på översökta skolor behöver därför lottas bland dem som sökt. Inget konstigt med det, utan det är det mest rättvisa, eftersom alla skattebetalare finansierar friskolornas verksamhet, inte bara dem som har ställt sitt barn i kö redan på BB.
2. Statliga resurser för undervisning
Vidare behöver staten säkra resursertilldelningen till skolans kärnuppdrag, det vill säga undervisningen. En hel del åtaganden mår bra av att skötas lokalt, men undervisningen är en nationell angelägenhet och det är också här staten kräver leverans genom skollag och läroplaner. Det är därmed logiskt att staten också går in med medel till detta åtagande. Att det ser olika ut i landets 290 kommuner är grundproblemet i dagens finansieringsmodell, samt att resurserna inte fördelas kompensatoriskt.
Staten har faktiskt större möjligheter att både bidra med långsiktigt stabil finansiering av undervisningen och fördela resurserna mer kompensatoriskt så att skolor mer större utmaningar i form av svagare elevsammansättning får mer resurser. Pengarna ska vara öronmärkta till skolans verksamhet. Det ska inte gå att göra vinstuttag eller skyffla de statliga resurserna vidare till olika kommunala hål. Staten (skattebetalarna) ska få valuta för sina pengar i form av ökad likvärdighet och bättre kunskapsresultat! I detta resonemang ingår också att olika skolhuvudmän bör få ersättning efter det ansvar de tar.
Friskolor ska i rimlighetens namn därför inte kunna få ersättning för sådant som inte ingår i friskolans ansvar, exempelvis skolpliktsansvaret. Det är trots allt skillnad på kommuner som, enligt skollagen, måste driva skola, än friskolor som etableras frivilligt.
3. Effektivare planering och dimensionering av gymnasial utbildning
I syfte att göra utbildningssystemet mer ekonomiskt effektivt behöver skolan dimensioneras efter behov. För många skolor och skolenheter är slöseri med skattemedel. Både offentliga och enskilda skolor ska etableras huvudsakligen efter hur behoven ser ut demografiskt. I denna modell är det viktigt att det finns fler skolhuvudmän att tillgå, och skolvalet är ju en indikation på var eleverna helst vill gå. Det betyder att elevintresset måste få finnas kvar. Låt oss ge ett exempel på detta. En elev med specialintresse inom matematik och naturvetenskap måste ha en chans att välja en skola med en sådan profil. Detta måste tas med i planeringsunderlaget när tillstånd att starta skola ges. Men det faktiska behovet av ytterligare en skola måste ges en större betydelse jämfört med idag.
Vidare måste gymnasieutbildningarna planeras och dimensioneras så att både elevernas behov och intresse får styra, liksom arbetsmarknadsbehovet. I dag är det endast elevintresset som avgör vilka gymnasieutbildningar som ska finnas och hur stora de olika utbildningarna ska vara. Samhällsbehovet, då främst i form av möjligheten att etablera sig på arbetsmarknaden, måste få styra i större utsträckning. I detta ligger också en uppvärdering av studie- och yrkesvägledningen och möjligheten att göra yrkesutbildningar attraktiva för dem som kanske ändå vill studera vidare senare.
Vi uppmanar därför regeringen att prioritera ovan nämnda förslag när en stor översyn och uppdatering av skolsystemet ska göras. Det måste handla om en långsiktig och hållbar skolpolitik, där staten är garant för kvalitet och likvärdighet. Det är viktigt att vi åter tar chansen och bygger en jämlik skola i världsklass.
En skola som ger alla elever samma chans. En skola som ser alla elever. En skola som blir ett internationellt föredöme. Låt oss helt enkelt skapa en bra skola. För alla barn.
Susanna Gideonsson LOs ordförande
Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas riksförbund