Publicerad i Dagens Industri 18 januari 2017
Nu har de borgerliga ledamöterna en chans att stå upp för den svenska modellen, skriver Marita Ulvskog och Therese Guovelin.
Kampen för ett socialt EU och i synnerhet kampen mot social dumpning och osund konkurrens är en ödesfråga för hela EU-samarbetet. Om EU inte kan säkra medborgarnas grundläggande sociala rättigheter, som likabehandling av arbetstagare och principen om lika lön för lika arbete, kommer fler människor i fler EU-länder att vända det europeiska projektet ryggen.
Fortsatt stöd för fri rörlighet på EU:s inre marknad kräver anständiga arbetsvillkor. En orättvis konkurrens med löner och arbetsvillkor, leder till att människor pekar finger mot dem som tar sig hit för att försörja sina familjer, i stället för mot alla de oseriösa och halvkriminella företag som hänsynslöst utnyttjar dessa människor.
I grunden handlar det om vad som ska anses vara acceptabla hinder för EU:s fria rörlighet av tjänster. Vårt krav är att svenska kollektivavtal och likabehandling ska gälla för alla som arbetar på svensk arbetsmarknad, även de som tillfälligt utstationeras i Sverige för att utföra en tjänst.
Ett sådant krav är naturligtvis ett hinder för den fria rörligheten, nämligen för de företag som vill konkurrera med usla löner och arbetsvillkor. Men det är ett hinder som måste vara tillåtet om EU-samarbetet ska vara socialt acceptabelt.
Den nuvarande EU-kommissionen har skiftat fokus från en ensidig åtstramningspolitik, som allvarligt skadat såväl eurozonen som övriga EU, till en mer socialt hållbar politik. I sitt första utkast till en "europeisk pelare för sociala rättigheter" försöker kommissionen lyfta fram hur viktiga sociala trygghetssystem, utbildning, infrastruktur och anständiga löner är för den ekonomiska utvecklingen i medlemsländerna.
Detta, menar kommissionen, kan inte ses som hinder utan tvärtom som en förutsättning för ekonomisk tillväxt.
Vi välkomnar denna omläggning av politiken, även om vi är tydliga med att den inte får leda till att EU ges rätt att bestämma över områden som lönebildning eller hur den offentliga välfärden ska utformas.
Men för att garantera respekten för grundläggande fackliga fri- och rättigheter och likabehandling på EU:s inre marknad räcker det inte med politiska viljeyttringar. EU:s grundlag måste ändras.
Det finns i dag inte någon längtan bland EU:s stats- och regeringschefer att ge sig in i utdragna förhandlingar om ett nytt fördrag. Men faktum är att en del strukturella problem inom ramen för EU-samarbetet troligen inte låter sig lösas utan fördragsändring. Såväl problemen inom eurosamarbetet som Brexit visar att man måste ta sig an de mer grundläggande problem som fördragen utgör för EU i stort. Därför är det viktigt att Europaparlamentet ställer sig bakom kravet på ett socialt protokoll.
När Europaparlamentet i dag, torsdag, röstar om sitt yttrande över kommissionens förslag till europeisk pelare för sociala rättigheter blir det också tydligt hur de svenska partierna ställer sig till en avgörande fråga för den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Den socialdemokratiska gruppen kräver att parlamentet ska ställa sig bakom fackföreningsrörelsens krav på att fackliga rättigheter ska stärkas i EUs fördrag, genom ett så kallat socialt protokoll.
De borgerliga partierna har tidigare hävdat att de är emot ett socialt protokoll eftersom det skulle ge EU beslutanderätt över den svenska kollektivavtalsmodellen. Det är helt enkelt inte sant. Vårt krav om ett socialt protokoll handlar tvärtom om att stärka det nationella självbestämmandet och stärka den sociala dimension av politiken som måste vara överstatlig.
Vi vill att parlamentet skickar en tydlig signal där sociala rättigheter alltid ska väga tyngre än ekonomiska intressen. Vad vill de borgerliga ledamöterna?
Marita Ulvskog, Europaparlamentariker (S) Therese Guovelin, LO:s förste vice ordförande