”Enögda styrande riskerar förvärra krisen”

Publicerad i Svenska Dagbladet 10 mars 2023

Svensk ekonomi tampas i dagsläget med två allvarliga utmaningar: hög inflation och krympande BNP. Den senaste statistiken från SCB visar att ekonomin är i ett känsligt läge. Inflationen fortsatte att stiga i januari till 8,7 procent. BNP i sin tur sjönk det fjärde kvartalet med 0,5 procent. Framtidsprognosen ser också dyster ut. Enligt EU-kommissionen förväntas svensk ekonomi utvecklas svagast i EU under 2023. Vi är det enda EU land vars ekonomi förväntas krympa under året. Prognosen från LO-ekonomerna är snarlik, en minskning av BNP på cirka 1 procent. I kölvattnet förväntas företags-konkurserna och arbetslösheten öka.

Problemet är att såväl Riksbanken som regeringen har ett allt för ensidigt fokus på inflations-bekämpning. Den samlade ekonomiska politiken riskerar att göra krisen värre än vad hade behövt bli. Till min glädje konstaterar jag att den insikten har brett ut sig bland ekonomkåren. Men det viktigaste kvarstår: att Riksbanken och regeringen börjar agera annorlunda och tar ett större ansvar för tillväxt och sysselsättning.

Låt oss börja med Riksbanken. På mindre än ett år har vi gått från nollränta till 3 procent. Det är en kraftfull höjning, med tanke på hushållens höga skuldsättning. En så hög styrränta kan jämställas med en styrränta på 5–7 procent i mitten av 90-talet då belåningsgraden var lägre. Dessutom har vi kortare bindningstider än hushållen i många andra länder vilket innebär att stora delar av befolkningen känner av höjningarna omedelbart. Räntehöjningarna riskerar att knäcka ekonomin och leda till en lågkonjunktur. Högre räntor och en svag konjunktur slår också kraftigt mot bygg- och fastighetssektorn, bostadsmarknaden och detaljhandeln. Min bedömning är att ytterligare höjningar kan innebära risker för den finansiella stabiliteten. Dessvärre befarar jag att Riksbanken känner sig pressad att fortsätta med räntehöjningar. Inflationen är fortsatt hög. Januarisiffran fick flera banker att omedelbart justera sina ränteprognoser, som nu är 3,75 procent i slutet av våren.Marknaden räknar med andra ord med fortsatta höjningar över det som Riksbanken hittills aviserat. I stället för att höja räntan borde Riksbanken avvakta och för det har jag fyra argument:

- Räntan är ett ineffektivt vapen när inflationen härstammar från krig och en importerad energikris. Att den underliggande inflationen fortsätter att stiga ett tag efter att energipriserna stabiliserats är väntat men ska inte tolkas som att inflationen har satt sig. Det tar tid för prisökningarna att verka genom värdekedjorna.
- Det finns inget som tyder på en risk för en pris- och lönespiral. Kraven från till exempel LO-kollektivet är visserligen högre än på länge men fullt ansvarsfulla och balanserade. Löneglidningen har varit ytterst måttfull hittills. 
- Räntehöjningar riskerar att få allvarliga konsekvenser för hushållen och samhällsekonomin. Risken för att hushåll och företag knäcks är påtaglig. Många lever redan på eller under sina marginaler. Effekten av politiken kan inte vara att folk behöver gå från hus och hem för att de inte klarar de ökade energi- och boräntekostnaderna. Dessutom förväntas arbetslösheten att stiga och bostadsbyggandet tvärnita.
- Vi har inte hunnit se den fulla effekten av tidigare räntehöjningar. Inbromsningen kan bli så kraftig att Riksbanken måste sänka räntan snabbt i början av nästa år. I stället för att riskera en ryckig penningpolitik borde Riksbanken avvakta utvecklingen i vår och analysera effekterna av de redan snabba och kraftiga räntehöjningarna.

Låt mig så övergå till regeringen och dess finanspolitik. Regeringen borde i detta läge göra långsiktiga ekonomiska satsningar, men också föra en krispolitik som lindrar effekterna av penningpolitiken. Men regeringen har målat in sig i samma hörn som Riksbanken, och för en alltför stram finanspolitik som är omotiverad och direkt skadlig eftersom den inflation vi upplever inte beror på ett för högt tryck i ekonomin. Men det går att ändra på. I vårbudgeten hoppas jag se följande satsningar som räddar Sverige från en akut ekonomisk kris:
- Rikta stöd till utsatta grupper. Hushåll med begränsade marginaler behöver stöd, till exempel i form av ökade barnbidrag, höjt bostads¬tillägg för ensamstående, förlängd höjning av bostadsbidraget till utsatta barnfamiljer, förbättringar av arbetslöshetsförsäkringen och inflationsuppräkning av garantipensionen. 
- Satsa på kompetensutveckling, yrkesutbildning och arbetsmarknadspolitiska insatser. Det finns fortfarande många lediga vakanser, samtidigt som arbetslösheten är hög och på väg upp. Många fler skulle kunna hitta ett jobb med hjälp av aktiv arbetsmarknadspolitik. Arbetslösheten kan och bör bekämpas mer effektivt.
- Satsa på välfärden – höj och indexera statsbidragen till regioner och kommuner. Underbemanningen inom skola, vård och omsorg skapar stress och ökad arbetsbörda för de anställda, vilket riskerar att leda till sjukskrivningar. Patienterna, skolbarnen och de äldre ska inte behöva bli lidande som en följd av bristande resurser i kommuner och regioner. Redan i år behövs 20–25 miljarder mer än budgeten enligt beräkningar från bland annat LO och SKR och behovet växer för varje år.

Räntan är en ineffektiv medicin mot den typen av inflation vi lider av i dag. Samtidigt har den allvarliga biverkningar i form av krympande ekonomi och stigande arbetslöshet. Men Riksbanken är inte ensamt ansvarig för att svensk ekonomi riskerar hamna i en allvarlig lågkonjunktur. Det är hög tid för regeringen att ta ansvar för den ekonomiska utvecklingen och föra en politik som kan mildra krisen.

Laura Hartman LOs chefsekonom