Fråga facket Fråga facket

Vägen mot sammanbrottet

Rapport Tio år av löften om att löneskillnaderna mellan kvinnor och män ska minska har inte infriats. I stället har oenigheten ökat inom LO. Det visar en granskning av avtalsrörelserna 2004–2013 gjord av frilansjournalisten Anna Danielsson Öberg.


Publicerad Uppdaterad
Kopiera länk för delning

Retorik och utfall

Rapporten visar på ett magert resultat för LO-samordningarnas jämställdhetssatsningar från 2004 till 2013. LO har inte lyckats ena förbunden kring samordningar som förmått att åstadkomma tillräckliga resultat. Efter 2009 har de samordnade förbundsförhandlingarna misslyckats med att få till stånd mer jämställda löner bland arbetare. Anna Danielsson Öbergs genomgång handlar därför om uteblivna framgångar och ett många gånger påtagligt avstånd mellan retorik och utfall.

Surfar på löneglidningen

Anna Danielsson Öberg har gjort beräkningar som visar att de kvinnodominerade LO-förbunden sammanlagt avtalat om mellan sex till sju procentenheter mer i löneökningar än de mansdominerade förbunden under den undersökta perioden. Men då hon sammanställer de faktiska löneökningarna på olika avtalsområden har de extra satsningarna ätits upp av löneglidningen.

Vad hade hänt om inte de kvinnodominerade förbunden med stöd av LOs samordningar kunnat genomdriva högre procentuella avtalade löneökningar än industrinormen?

Krav på lägre kvinnolöner

De krafter som drar i sär mellan både kön och klass ska inte underskattas. Det visar inte minst den kraft som arbetsgivarna, de borgerliga politikerna och stora delar av ekonomkåren just nu lägger på att försöka få LOs kvinnodominerade förbund att sänka sina kollektivavtalade lägstlöner.

Rapporten Vägen mot sammanbrottet (pdf)